Den äter upp en inifrån

Äntligen, när jag har fått spänna ut mina vingar och provat flyga. Ja, då dyker det upp en annan, i mitt fall, kvinna, som ska testa provflyga. Oj, och hon får ännu mera uppskattning, än jag

Grr, mårr

Varför kan vi inte glädja oss över varandras gåvor

Varför måste vi jämföra?

Kvinnor har svårt att uppskatta andra kvinnor, som lyser/glänser

Män, har svårt att prioritera andra män som syns, som gör skillnad

Varför är det så?

I fortsättningen ber jag bönen innan jag går på ett möte: ”Herre bind rivaliteten, oss kvinnor emellan.. (och männen emellan.) Amen

Till slut, blir det bara: jag, mig o mitt för varenda (en)

Alla ska bara ha uppskattning och bli sedda o gillade..

Nåväl, alla tänker väl inte så. Men många gör nog det, omedvetet

Det är ”spegel, spegel på väggen där. Säg vem som vackrast i landet är!” Tyvärr har vi inte kommit längre än så. 

Det är ”störst, bäst och vackrast.” 

Det är själviskheten. Synden. Det röda äpplet

Det är Sagan om ringen. Sagan om utrymmet Vem som ska få ta mest plats. Vem som ska få förverkliga sig själv mest o få ett ”välspenderat” liv 

Jag gör det själv också. Jobbar på att ingen annan ska få ta större utrymme än jag själv, i mitt liv. Jobbar på att inte beundra nån för mycket, för där har jag en gång varit och glömt att leva mitt eget liv! (Dit vill vi inte igen!)

Så det är väl egentligen befogat. 

Den lilla tid, som jag lever här, ska jag göra det på mitt sätt. Så det blir rätt (enligt mig)

Det är en annan människas unikhet, vi jämför oss med. Då vi borde vara nöjda med den skapelse vi blivit. Oupptäckta skatter/gåvor som gömmer sig där inne än.