Charlie Kirk har skjutits i halsen på ett universitet i Utah och dött. Han jobbade nära Trump administrationen och var en man med fina värderingar som utmanade dagens ungdom att tänka saker ur en Guds synvinkel. 

Han var 31. I min ålder. Jag trodde min generation var odödlig

Kirk mår bra nu där han är. 

Det är bara så onödigt. 

Vi måste förlåta förövaren. Annars blir vi kvar med de negativa känslorna, rädsla. 

Det är en markering. Det lämnar ingen i hela världsvida kristenheten oberörd. 

Det här är bara början. Vi kommer att få se mer förföljelse för så står det i Bibeln. 

Det är ett wake-up call för oss kristna. Att vara beredda att verkligen leva ut Matt 16:24. 

Det är en ny tid som börjar nu. Inget blir detsamma mer

Samtidigt är det ett tecken på sanningens ljus, som inte alla tål. För då går man till väga enligt ovan 

Han var en stjärna. Minnet av honom kommer finnas på himmelen fast hans stjärna har slocknat. 

”Gör allt utan att klaga och tveka så att ni blir fläckfria och rena, Guds oskyldiga barn mitt i ett falskt och fördärvat släkte, där ni lyser som stjärnor i världen när ni håller fast vid livets ord.” Fil 2:14-16

Det är som att jag kan förstå nu och identifiera mig med lärjungarna, när Johannes döparen hade blivit halshuggen. De sörjde och gömde sig. 

Någon har rört vid min kropp/kroppen (Kristi kropp). Jag kan känna av det

Nu i sommar har jag haft äran att få sitta med en missionär i hennes hem ett flertal gånger. Missionären hade rest runt hela världen och hon hade att berätta. Vi kom överens om att jag skulle hjälpa henne med hennes memoarer, på engelska. Hui, det var spännande att läsa och bearbeta hennes texter. Att få vara med i och föreställa sig allt det hon varit med om. Det tog lite på krafterna. Sen visade det sig att hon behövde paus för att själv få fundera på fortsättningen och alla bitarna, hur det ska se ut och sitta ihop. Jag jobbade också med detaljerna. Det visade sig här sen på Facebook, att hon var intagen på sjukhus. Någon vecka därpå, att hon fått cancerbesked som spritt sig. Ojojoj. Och nu i veckan, då jag fick nys om att det är viktigt att boken blir utgiven, ja då var hon plötsligt borta, från denna världen. Tänk så fort det kan gå! Det kändes mitt i allt viktigt, den lilla biten jag hade att gå.. Även om jag inte vet om fortsättningen.. Och om boken blir utgiven. Nu mer än nånsin är det viktigt att jag, att vi kommer ut med våra gåvor. Att vi springer vårt lopp. Hon har växlat och gett stafettpinnen. Nu är det vår tur att springa mot mååål!