Det blir så tydligt nu. Hela livet har det väl varit tydligt för mig antar jag. Men nu är det alldeles extra tydligt. Vem är värd att satsas på. Vem är värd att prioriteras. Vem är det inte.

För att klara sig, blir man tvungen att bära en hård mask. Som säger: Jag klarar mig på egna ben. Jag klarar mig att stå. Jag behöver ingen.

Och så läser jag i boken, om vikten av relationer. Men så ser jag i verkligheten motsatsen. Hur den bevisar sig, gång på gång.

Jag ska inte bry mig.

Tanken kom i bilen.

Hur ska jag våga öppna mig. Hur ska jag våga lita på, att det finns nån, som är just för mig. I denna mörka värld. Jag måste väl bara klara mig.

Det är de som framhåller sig, som menar att mitt liv inte är lika mycket värt som deras. Därför får man nedprioritera mig, välja bort mig. Men om alla ser på sig själva? Ingen har tid för någon annan. Det blir nog en ondskefull värld då

I själva verket är det väl bara en dag då jag har extra mycket tid och är rastlös som dom här tankarna kommer. Men visst, jag känner av dem ibland. Mitt uppe i min vardag