Jag satt och skrev med blyerts här för några veckor sen, då jag funderade på en vision för mitt liv just nu. För ovanlighetens skull skrev jag med penna på papper, istället för att använda en skärm. Det var något som blev tydligt för mig, då jag hade skrivit snett eller inte på ett sätt som jag var nöjd med och jag var tvungen att gå och leta efter ett suddigum. Jag hittade ett i en penal här på basen där jag bor. Och när jag suddade.. försvann blyertsen men kvar lämnade det märken av vad jag skrivit. Det var märken som inte gick att få bort då de blivit så hårt inmärkta i pappret. Jag suckade lite för mig själv men ryckte sen på axlarna.. Vad kan man? På samma gång kom jag på att så här är det ju lite med synden också. När jag gått och gjort något dumt, som jag ångrar och kanske skäms över. Så går det inte att få det ogjort. Det går att be om förlåtelse till Gud eller människorna det berör för det men det går inte att ta bort det helt och hållet. Ur historien. Det fick mig att tänka på att jag istället borde lära mig att sluta att medvetet synda över huvudtaget. Att låta alla mina vägar vara rätta. Det här, går ju naturligtvis inte i egen kraft utan är något som jag får be Gud om hjälp med. Och visst, man kan aldrig bli helt syndfri men man får ändå sträva efter Kristuslikhet. Med psalmistens ord… ”O, att mina vägar vore rätta, så att jag höll dina stadgar! Då skulle jag inte komma på skam när jag tänkte på alla dina bud.” – Psalm 119:5-6. Jag tror att Gud vill att vi ska leva i rättfärdighet och inte gå på krokiga vägar. Jesus sa även till synderskan: ”Gå och synda inte mer.” Hur skulle hon från den dagen kunna fortsätta blint med det hon tidigare gjort? Hur skulle hon kunna ignorera Jesu ord, för resten av sitt liv, efter att ha blivit så offentligt tillintetgjord men samtidigt blivit mött med sådan nåd och barmhärtighet? För en tid sen visade Gud mig också att det inte finns något som han inte ser. Han ser allt vad jag gör, han ser även varje tanke jag tänker. I Luk 12:2-3 står det att allt som är dolt ska bli uppenbarat.. Och det som viskats i örat i enrum ska bli utropat på taken. Något jag under det senaste året på olika sätt fått erfara. Den kristna gemenskapen liknas ofta vid en kropp också som hålls samman av olika kroppsdelar. Alla behöver varandra, ingen kan leva utan den andra och vad den ena kroppsdelen gör påverkar alla de andra. Om någon t.ex. lever i synd eller sitter fast i ett beroende, så påverkar det dem som personen har runt sig. Pga detta vill jag sluta leva för mig själv och börja sträva till att leva ett liv i transparens och öppenhet istället.