Förra veckan när jag och min klasskompis skulle gå ner till tunnelbanestationen och jag skulle ta pendeltåget hem (min kompis brukar följa mig dit) så medan vi stod och pratade i ruset och vimlet av folk, så fastnade bådas våra ögon vid en lång man på andra sidan gången, som var på väg neråt. Han hade en brun mönstrad, stickad munkjacka och huvan uppdragen över huvudet. Han hade även mörkt hår och bruna ögon. Och en stor mage! Han bar på några väskor också. Jag tror samma tanke flög genom bådas våra huvuden. ”Han var lik Jesus!” (Bortsett från magen då 😉 För det är väl inte den bild man vanligtvis har av Jesus att han har stor mage?) Jag tänkte inte mera på det, utan kramade om min kompis och tog själv rulltrapporna ner mot tåget. Tills jag igen mot min förvåning märkte att han stod där bredvid mig, väntandes på tåget! Jag tittade snabbt upp på honom, så han inte skulle tro något om mig.. Jag skulle alldeles just stiga på tåget som går mot Kungsängen. Å han var vacker! Hans anletsdrag var så vacker, så fint mejslad! Jag stod väl med vidöppen mun, eller åtminstone inombords kändes det så, tills jag steg på tåget. På kvällen innan jag gick och la mig, berättade jag om händelsen, för min rumskompis, för att muntra upp henne, och få henne på bättre tankar. Det var nämligen något som hon var rädd för just då, som plågade henne. Så jag ville berätta om det för henne. ”Do you think it was Jesus?” frågade hon mig, där hon samtidigt gav mig tillåtelsen att tänka en sådan barnslig tanke, att han skulle kunna uppenbara sig i fysisk form på tunnelbanan, bara för att … Fram tills nu hade jag inte själv gett mig den friheten. Hon sa att jag skulle be Gud bekräfta det för mig isåfall. Jag pratade lite med Jesus om det och så kom jag på att tavlan som hänger i Claragården, påminner lite om den man jag mötte. Han har munkjacka med huvan uppdragen över huvudet, men ingen stor mage.. Nåja.. Men det här, fick mig att fantisera om att det kanske finns en värld där Jesus kommer ner i fysisk gestalt och rör sig runtomkring Clara kyrka. För där pågår ständigt bön och då är det större sannolikhet att himmel och jord är mera sammankopplade med varandra, så då kanske det inte skulle vara så konstigt, faktiskt, om jag mötte honom. På morgonbönen följande dag bad jag: ”Tack Jesus för den du är. Du är underbar. Du är vac-ker!” Guds Ande var över mig när jag uttalade det sista ordet. Men det lämnade kvar något konstigt och obegripligt i luften efter det. För det var ju rätt intimt att säga det och inga ord man bara tar i munnen så där, som man är van att säga. Men Jesus blev visst glad av det, för han lät mig se ett stjärnfall just den dagen och morgonen därpå i andaktsboken, besvarade han mina ord med de ord som brudgummen säger till sin brud i Höga visan 4:7: ”Du är alltigenom vacker, min älskade, på dig finns ingen fläck.”

Även om det inte skulle ha varit Jesus jag såg, så vill jag tro att Gud ville ge mig den här uppenbarelsen för att jag ska tänka på honom, som att han är vacker!

Även den här sången kom till mig nu igår, då jag lyssnade på ett möte från en bönekonferens. Så visst tror jag det är något som Gud vill säga.